Jag har kommit till en punkt i mitt liv, där alltihop bara känns så himla rätt...
jag vet vad jag vill, jag vet vad jag tycker och allt bara är som det ska vara.
Jag känner mig nöjd med varje pusselbit i mitt liv just nu...jag har liksom kommit
till det stadiet där jag ska vara där jag har hittat Lina Johansson.
Jag vill liksom just nu inte ha något mer än det jag har, jag är nöjd precis som det är.

Visst det finns allt som är toppen men det finns också saker som är mindre bra...jag har liksom fått något sånt här spratt på människor med för mycket fördomar, sådanna fördomar som man inte vet något om, man pratar liksom mer än vad man är mogen och har fakta till. Hur hanterar man en sån situation, ska man bara vara tyst och inte tycka och säga någonting, eller ska man snacka. Det är liksom saker som ligger mig så hårt om hjärtat som vissa bara förnedrar och trycker ner, ska det vara så? Det gör mig bara så jäkla besviken hur man ska tycka och tänka som vissa gör, hur man kan ha sådanna fördomar och sådanna åsikter. Vad har dom människorna för underlag till det som tycker? INGENTING! det är ju det jag vet, att om dessa människorna hade ställts öga mot öga med det som tycker så hade det nog varit så man hörde nålar falla till golvet. jag bara tänker om det är åsiker som gör dem starka inombords...nej så är det inte för jag vet hur små dom egentligen är. Det är bara sådanna åsiker som får dem en knutta trygghet, en liten knutta hop om att dem har en identitet, men tyvärr det får man inte på det sättet....